Liten fördröjning!

Hej! 

Tyvärr kommer det inte komma så många fler inlägg på ett tag, då jag inte riktigt hinner med det. Men jag hoppas kunna uppdatera mer snart, då får ni se mer av "Dubbelliv", lite bokrecensioner, Calmeo, och förhoppningsvis några inlägg på engelska.//💝

Bokrecensioner: uppskjuts lite

Hellöj! Bokrecensionerna skujts upp lite, så vad sägs om ett till kapitel på "Dubbelliv?"

Kapitel 3

 Hon kommer fram till att enda logiska som finns att göra är att fort springa till skogen och försöka leta upp ”D”.  Det är flera minusgrader ute men hon struntar i jackan, hon bara rusar allt hon kan och hoppas ingen ska se henne. Efter att ha sprungit ganska länge och snabbt inser hon att hon varken fryser eller är andfådd. Då kommer hon ihåg litegrann från en gammal faktabok ”Vargar kan springa väldigt länge utan utmattning, och tack vare dess varma päls tål de hög kyla”. Hon konstaterar att vargförmågorna måste ha stannat kvar när hon bara har skiftat halvt. När hon kommer fram till skogen hittar hon lappen, hon läser på den och hoppas finna något hon kan ha missat förra gången men det står inget nytt alls. Plötsligt hör hon hur något rör sig i buskarna. Hon skiftar snabbt tillbaka till varg helt och ställer sig på sin vakt. Hon ser hur ett par klargröna ögon tittar ut genom busken. Blicken ser vänlig ut så hon tar ett steg närmare, men är fortfarande försiktigt eftersom hon inte vet vad blicken tillhör. Blicken blinkar för ett ögonblick, sen kommer en grå varg ut ur busken.

Först hoppar hon till och blir lite rädd, sen tar hon upp en sten och försöker se orädd ut, utifall att vargen utgör ett hot. Den gråa vargen ger henne en vänlig blick och började prata med henne.

”Hej, är det du som är Samira?” frågade vargen som lät som en hane snällt.

”Hej, ja det är det. Och du?” Svarar hon, nu tillbaka till sitt mer snällare jag och var lite lugnare.

”Jag är D, Dawn. Följ med mig, det är mycket du behöver få veta.” Svarar vargen som Samira nu är säker var en hane av att höra den mörka rösten.

De går sakta till kanten av skogen, vart gränsen går mellan en stor vildvuxen äng och skog. De satte sig ner och Dawn berättar allt.

”Det här kanske kommer lite som en chock, men dina föräldrar är inte dina riktiga föräldrar, utan bara adoptivföräldrar. Du förstår, du tillhör en mamma och pappa som också är skiftare, men de bor inte här i Salabo utan i en stad ganska långt bort härifrån. De som du bor hos just nu adopterade dig för att dina vargföräldrar kunde inte ta hand om dig när du var liten, eftersom att din varg pappa var döende, han hade blivit träffad av en jägare när han var varg. Din mamma kunde inte ta hand om både dig och han, eftersom att varken en skadad varg eller en nyfödd varg inte kan skifta förens hen är frisk eller 1 år och det var för stor risk i att du också kunde bli skjuten. Din vargmamma skiftade och hittade de föräldrar du bor hos nu, och berättade allt och då lovade dina föräldrar att skydda dig och hålla det hemligt för dig och alla andra tills tiden var kommen. Det här kanske låter jobbigt, men du måste flytta upp till din vargfamilj, vi behöver dig. Jag är din storebror och jag, du, mamma, pappa och vår syster, Zara är överst i rang i vår flock. Vi har en inte en värst stor flock, vi är bara 10 personer i ” Moon Wolfs.

Det här är säkert mycket att ta in, men senast nästa vecka måste vi vara hemma hos familjen. Jag följer med dig hem och hjälper dig berätta åt de föräldrar du bor hos nu att det är dags”

Samira känner hur hon fylls av känslor. En blandning av att svimma, tårar som stockar sig i halsen, glädje och svek. Varför hade inte hennes ”föräldrar” sagt något?

Hon fokuserade kraftigt på att bli människa och skiftar tillslut helt till människa. Strax därpå skiftar Dawn. Som människa har Dawn samma gröna ögon han har som varg, hasselnötsbrunt hår med en lugg som just täckte vänster öga, tydliga käkben, svarta säckiga jeans och en grå munktröja. Samira står ganska länge och tittade på honom, och konstaterar att hon har en väldigt fin bror som liknar Justin Biber i utseende.

”Ska vi börja gå?” frågar Dawn vänligt och sneglar på Samiras skor.

”Jadå”, mumlar Samira när hon vaknar upp ur tankarna. De börjar sakta gå mot hennes hus och under vägen inser de att de verkligen passar varandra som syskon.

”Det känns som att vi känt varandra hela livet, syrran eller ska jag säga bästa bästisen ever?” Sa Dawn och skrattade glatt. Samira skrattade och ger honom en kram. Hon längtar på att få träffa sin riktiga familj, även om det kommer bli trist att flytta från huset och de vuxna hon har bott hos i 14 år.

Byee/💝

Tema: Bokrecensioner!

Heej!

Nästa vecka blir det tema med bokrecensioner. Då kommer jag endast fokusera på att recensera böcker och därför kommer det inte upp något nytt kapitel av "Dubbelliv" förens veckan därpå. Om någon vecka kommer ni få veta mer om en till bok jag håller på med: Ett ögonkast bort. Då kommer jag berätta om den och förhoppningsvis lägga upp första kapitlet.

I februari släpper jag även första magazinet på Calmeo, där kommer jag sammanfatta lite från bloggen och skriva annat kul med tema böcker! 

See ya soon// 💝

Nytt kapitel av "Dubbelliv"

Hej!

Här kommer ett nytt kapitel på min fantasybok Dubbelliv, som handlar om 14åriga Samira. Boken lär vara klar i slutet av året, och jag kommer lägga upp ett nytt kapitel ganska ofta!

 Kapitel 2

När Samira vaknar upp är hon fortfarande kvar vid sandgränsen, ingen syns på långt håll och det är helt tyst. Hon ligger platt på marken men när hon ska resa sig upp så inser hon att något är fel. Hennes ben känns väldigt korta, och hur kan hennes armar kännas lika långa som benen? Hon försöker resa sig upp, men det går bara inte. Hon samlar kraft och ålar sig fram på mage till vattenytan och speglar sig. Då inser hon att det står en vacker vit varg med isblå ögon framför henne! Hon vänder sig panikslaget om, men ser ingen varg, inga fotspår, inget, bara spår av hennes ålande. Hon tittar en gång till, vänta lite nu, det är hon som är vargen… Hon får panik och tvingar sig till någon lunga andetag för att inte svimma av rädsla, hur gick det här till? Hon skakar av panik och rädsla, kommer hon någonsin bli människa igen? Är detta bara en dröm? Har hon verkligen blivit en V A R G?! Hon förstår ingenting, har någon kanske drogat ner henne och så drömmer hon bara. Hon försöker intala sig själv det men hur mycket hon än vill tro det så tror hon inte ens själv på att hon skulle ha blivit drogad plötsligt, varför skulle någon ens göra det? Hon muttrar irriterat och tittar ut över den vackra, spegelklara vattenytan.

Samira känner att hon har något som skaver under hennes vänstra framtass, det har fastnat ett brev. Hon veckar ut brevet försiktigt och läser högt ”Kära Samira! Det här kan låta lite konstigt, men jag lovar, du har inte blivit knäpp. Du har magiska krafter och kan bli en vargskiftare. Med hjälp utav det halsband du fann så kommer du med tiden få hjälp utforska dina magiska förmågor. Ja, du har magiska förmågor det är sant. Bli inte rädd, du kan skifta till människa om du tänker på dig som människa och fokuserar, det krävs bara lite övning så lär nog allt gå bra. Jag kan inte berätta allt nu, men du ska få veta mer när vi ses, vilket vi lär göra snart/ Din vän, D”

Samira får lust att skrika rakt ut i glädje, hon är magisk! Hon känner hur det bubblar av glädje och spänning inom henne, lilla opopulära, vanliga och helt ordinarie Samira har blivit vargskiftare, inte de malliga tvillingarna Larissa och Lisette, inte besserwissern Martin, inte kolla-på-mig-jag-är-cool Lisen eller någon annan, bara vanliga Samira. Hon ylar högt och springer runt i glada cirklar. Hon längtar tills hon ska få träffa ”D” och få veta mer om sin magi.  Men fast hon är fylld av lycka, känner hon ändå hur ett orosmoln börjar hägra. Tänk så kan hon inte bli människa igen? eller så har någon ändå kidnappat och drogat henne, och hon bara drömmer medans hon ligger avsvimmad nånstans och snart kommer bli utsatt för våldtäckt eller något sånt där hemskt som händer unga flickor som försvinner spårlöst? Bara tanken på det får henne att skaka till kraftigt av rysningar.

Hon samlar sig lite grann och inser att hon bör skynda sig till skolan, hon ska inte säga åt någon om det här, bestämmer hon sig för.  Hon ska bara pröva att göra som det stod, tänka och fokuserar på att bli människa och sen ska hon jogga till skolan och låtsas hon försov sig.  Hon tar ett djupt andetag, sätter sig ner och tänker intensivt på sin människoskepnad samtidigt som hon blundar. När hon öppnar ögonen så är hon människa igen. Samira ställer sig upp och skakar av lite sand från sitt byxben. Hon kollar på telefonen som är kvar i hennes jackficka, det är 5 min kvart tills hon börjar… Samira tar ett fokuserat, djupt andetag sen springer hon så snabbt hon någonsin kan rakt ut ur skogen. Några meter bort ser hon en spårvagn som ska mot henens skolas håll. Hon har ingen biljett men hon struntar i det, hon tar fyra stora språng sen kastar hon sig in innan dörrarna hinner gå igen. Hon råkar landa rakt i famnen på en kvinna som ser ganska obekväm ut. Samira ler ursäktande och ställer sig långt bak i bussen, i hopp om att slippa någon biljettkontroll.

De andra har redan gått in i klassrummet konstaterar hon när hon hör småprat från klassrummet. Hon öppnar snabbt dörren och drar snabbt blicken över klassrummet i jakt på en ledig stol. En våg av hånskratt flyger igenom klassrummet samma sekund som hon tittar upp. De skrattar säkert åt ett roligt skämt, tänker Samira och skrattar också lite för att verka som att hon inte alls kom in försent helt rödsvetttig i ansiktet. Hon sätter sig på en ledig stol bredvid Lisen, klassens kanske mest populära elev och enligt Samira mest skrytande snorunge.

Lisen skrattar kallt och ger Samira en irriterad och blängande blick och säger ”Eeeh… Samira du har nog gått fel, det här är ingen maskerad eller ett Zoo vet du väl, gick du fel kanske? ”. Samira fattar inget men det verkar klassen göra för alla brister ut i ett väldigt högljutt hånskratt.

”Vad… är det?” frågar Samira förvånat, men det enda hon får till svar är en konstig fråga.

”Har du inte sett dig i spegeln, eller kan du inte se igenom de där töntiga blåa linserna? Nä, för spegeln sprack väl såklart i förtvivlan när den såg dig?”

Samira går snabbt ut till toan och kollar sig i spegeln. Då får hon en chock, hon har inte skiftat helt! Hennes ögon är fortfarande lika blåa som is, hon har fortfarande vita vassa hörntänder, vita öron och svans, och långa sylvassa naglar. Hon blir panikslagen, ”det krävs bara lite övning så lär nog allt gå bra” stod det i brevet men vadå? Menade ”D” att om hon inte är nog fokuserad blir hon bara halvt människa? Hon skäms över att se ut som ett maskeradfån, samtidigt som hon bubblar av ilska, varför kunde inte den dumma ”D” skriva mer utförliga instruktioner?

Okej, vad tyckte ni? Kommentera eller dela gärna inlägget/💝

Skriva bok och novell

Hej!

Jag håller på att skriva en fantasybok, "Dubbelliv" och tänkte blogga lite om den. Boken handlar om 14 åriga Samira, som med tiden får veta att hon har speciella förmågor. Här kommer prologen och första kapitlet, read and enjoy!:

Prolog

En skiftarvalp på fyra månader leker med sin ett år gamla storebror i skogen. Storebrodern har just lärt sig skifta till människa och klappar sin lillasyster på huvudet, än har hon inte lärt sig skifta till människa utan är bara en söt pälsboll. Lite längre bort i skogen promenerar föräldrarna med deras tredje skiftare som är 11 månader, i famnen. Den näst äldsta systern, på 11 månader har precis som deras storbror också just lärt sig skifta till människa. Resten av deras skiftarflock är längre bort, nere vid älven och fiskar laxar. Beundrande tittar föräldrarna på sina små barn, en brunhårig liten son, en gråhårig liten dotter och en vitpälsad vargunge, tre stycken små skiftare som de älskar mer än det finns ord för att beskriva. Mamman stannar tvärt upp, hon känner att något är fel. Hon känner lukten av krut och hör stegen av klumpiga människor och alltför odiskreta hundar. Ett enda ord kommer upp i hennes huvud, VARGJAKTEN!  Båda föräldrarna hade helt glömt att i år utlystes tillstånd för fri vargjakt, och deras yngsta dotter har inte lärt sig skifta till människa än, dessutom vet ju flocken ingenting. I ren panik hugger föräldrarna tag i barnen, skiftar till vargar för att kunna springa snabbare och springer deras flockhus. De lämnar snabbt in de av syskonen som är människor, sen springer de iväg med den andra dottern, de måste hitta ett tryggt hem åt henne tills hon kan komma tillbaka hem utan risk för att bli offer för jaktsäsongen. I all hast kommer pappan på en idé: Han känner sedan länge en familj i en stad långt bort härifrån, de söker dessutom adoptivbarn! Där skulle hon vara skyddad, för vargjakten är förbjuden där. Han stoppar in deras dotter i en skokartong med en skål mjölk och en filt runtom sig, sen knyter han fast kartongen om sin midja, då han inte kan hålla i den med sina tassar, och springer, springer, springer hela vägen utan stopp tills han är framme. När han kommer fram skiftar han snabbt, och letar upp deras hus. Han förklarar läget, och ger dem skokartongen. De tar gärna hand om deras dotter och lovar att skydda henne. Lugnt star han in på ett motell i närheten över natten, men han kan inte låta bli att gråta över att han inte lär träffa hans dotter på länge. För flockens och hennes bästa bör hon vara skyddad tills den dagen kommer då hon är redo för att få veta mer om sin egentliga identitet.

Kapitel 1

Snön ligger tät över en nattsvart, tyst skog. En tjej vandrar ensam igenom skogen, iklädd bara underkläder. Hon fryser inte, fast hon inte har på sig något annat, hon bara går och går, glömmer bort allt som någonsin varit. Skogen ser ut att inte ha något slut, åt alla håll syns bara hundratals mil av ensamma björkar vars löv fallit sen länge. Hennes nakna fötter går med lätta steg över skaren som bildats ovan på snön. Hon andas in och låter henne fyllas av den kyliga vinterluften. Ett grönskimrande norrsken sveper över himmelen och speglar sig mot den kritvita snön. Plötsligt bryts tystnaden av dova slag mot snön som rör sig i en snabb takt mot henne. Hon vänder sig om och ser hur jägarna och dess hundar springer i mot henne. Hon kollar runt sig, bakom henne syns fotsteg av en varg. Hon andas lugnt ut, det är bara vargen de jagar konstaterar hon. Hon går några steg framåt, kollar på sin steg, det är hon som gör stegen. Hon försöker skrika stopp, försöker säga att hon bara är en människa, men får inte fram ett ord när en jägare trycker upp pistolmynningen mot henne. Hon stelnar till och ramlar bakåt när hon skakande ser hur pistolen förbereds av jägaren. Allt blir tyst för ett kort tag, sen ekar ljudet av ett skott igenom hela skogen. Hon ser hur snön sakta antar en röd färg och hon ger ifrån sig ett skrik av smärta. Allt blir sakta mörkt.

Samira vaknar panikslaget och sätter sig rakt upp i sängen. Hon kallsvettas och skakar fortfarande av rädslan som slog henne i drömmen. Samma mardröm som nu har haft i flera månader. Varenda gång känner hon sig påmind om något som hänt eller skulle hänt. Hon förstår likt de förra gångerna ingenting, varför drömmer hon samma mardröm varje dag? Det här är den tredje månaden med samma dröm.

 Hon sätter sig upp på den kalla sängkanten i metall och tittar ut genom fönstret. Det är en till synes fin måndagmorgon och ljusrosa moln svävar förbi på den ljusblåa himmelen. Om en timme ska hon vara i skolan, hon ryser när hon tänker på att måsta uthärda ännu en dag med mobbarhopen. Hon tittar trött ner på sina ben bleka ben, som med tiden har blivit randiga av ärr. Hon stönar av smärta när hon drar handen över ett nästan 30 cm långt sår. Hon sträcker på sig och vandrar sakta till hennes gråa trägarderob för att hitta något att ha på sig idag.

Samira tar på sig ett par låga, vita sockor och tar med sig en t-shirt och ett par joggingbyxor under armen, sen går hon ner till toan.  Snabbt drar hon på sig ett par gråa joggingbyxor som börjar bli lite för korta i benen och en vit t-shirt med ett glittrigt tryck vart det står LOL!  Hon drar på lite mascara och gör en snabb fiskbensfläta med sitt korta, blonda hår.  Hon står länge framför spegeln och tittar på sig, tittar på den långa, blåögda tjejen och suckar högt, sen viskar hon lågt, ”om jag bara hade kunna se den där fina tjejen som pyskologen beskrev… jag har inget som alla de andra har...” Hon står länge framför spegeln och försöker öva in ett leende som kan se äkta ut och kan övertyga alla om att hon bara är lite trött och att allt är okej. Hon bestämmer sig för att gå ner till köket och steka ett ägg till frukost.  Hon steker ett litet ägg, och petar lite på det med gaffeln, men hon känner bara ett illamående vid tanken på att äta. Hon tappar aptiten för att äta något alls och stoppar in ägget i kylen istället.

Samira beslutar att ta och jogga till skolan i stället för att cykla, hon har en halvtimme på sig så hon skyndar på och tar på sig sina ytterkläder. Hastigt drar på sig sin en vit bomberjacka med blommigt mönster, ett par leopardprickiga, slitna gympaskor och en svart keps med fjärilsformade siluetter på framkanten. Sen går hon ut. Samira är ensam hemma, hennes mamma började jobbet tidigare än vanligt, och hennes pappa är på ”jobbutflykt” som han ville kalla det sen igår eftermiddag. Samira känner dubbla gånger på dörren innan hon obekymrat kan ta det lugnt och börja jogga. Samtidigt som hon börjar komma upp i en bra takt passar hon på att dra på ett par trådlösa hörlurar hon fått i julklapp, hon tänker tillbaka till den julen, för några år sen när hon fick dem av hennes låtsasmormor. Hon slår på Spotify och lägger på ”Top 50 Sverige” sen höjer hon tempot lite grann i takt med att hon höjer musiken.

Samiras skola ligger en lång bit bortifrån henne så varje dag är det samma långa bana: genom kvarteret, förbi björkskogen vars center består av en liten strand som är väldigt malplacerad, och sist snett över torget vars hon oftast genar med närmsta spårvagn.

När hon kommer ut i kanten av hennes kvarter så ser hon att något inne i skogen, något lyser väldigt starkt, ett starkt ljusblått sken syns rakt igenom, nästan som att en stor strålkastare står mitt i skogen. Samira känner hur det drar inom henne, likt ett konstigt kall, att ta reda på vad det är. Hon hinner ju faktiskt till skolan, hon har lång tid på sig, tänker hon och tar en liten omväg. Snabbt joggar hon över grenar, stenar, lerhögar och småbäckar. Skogen är tät och ljusskenet ser bara ut att försvinna längre och längre bort i skogen men något inom henne vill mer än allt finna ljuskällan så hon fortsätter. Hon snavar flera gånger över trädgrenar eller stenar men hon fortsätter springa, kallet blir bara starkare för varje steg närmare hon kommer ljuset. När hon kommer närmare ser hon att det ljuset ser ut att komma från stranden, men hon kan fortfarande inte se vad som lyser. Hon springer tills hon nästan tappar andan tills hon är framme vid stranden.

Samira ser äntligen vart ljusskenet kommer ifrån, det ligger ett litet halsband i guld, med flera berlocker i någon form av ljusblå diamant. halsbandet har fastnat i gren på gränsen mellan gräset och sanden, och det ser väldigt fint ut. ”Om någon har tappat det lär väl ingen hitta den ändå så jag kan lika gärna pröva det, tänker Samira. Hon plockar upp det starkt lysande halsbandet, dammar bort lite sand och trär på sig det.

Allt blir svart och med ens faller Samira till marken.

Så vad tyckte ni? Kommentera eller maila gärna vad ni tycker om den hittils. Jag kommer lägga upp typ ett kapitel om dagen eller ett i veckan, beroende på hur många som läser den. Jag håller för den delen även på att skriva en novell, "släppa taget" som kommer komma upp om nån vecka! /💝

Välkommen till min blogg!

                                                     Hej och välkommna till min  blogg!
Här på Cookie and Unicorn kommer jag blogga om böcker, lägga upp noveller, dela med mig av skrivtips och annat smått och gott! Främst kommer fokus ligga på fantasy och mitt egna verk som jag håller på skriva just nu, men även på lite andra böcker och genrer.

Hoppas ni hittar något kul💝

PS. här får ni  länken till min Calmeo, vars senaste upplagan av "Cookie and Unicorn" kommer upp en gång i månaden ungefär :  http://www.calameo.com/accounts/5047402